5 juni
Herregud, Àr mitt första ord i det hÀr blogginlÀgget. Min hjÀrna Àr pÄ högvarv, och vet inte om man ska skratta eller grÄta.
De senaste dagarna har varit upp och ner, men tillslut sÄ kom de goda nyheterna. Fast anstÀllning som mÀssjÀnta pÄ bÄten man har befunnit sig pÄ de senaste veckorna. Som jag grÀt, blev sÄ glad. Kunde inte lÄta bli helt enkelt, har nog aldrig tackat nÄgon sÄ mycket som jag gjorde dÄ. Det var som en klump som bara slÀppte.
Sen var de avmönstringsdags igÄr, alla i hela besÀttningen begav sig mot ett hotell dÀr vi skulle ha vÄra vÀskor under dagen, dÄ vÄrat plan inte skulle avgÄ förens pÄ kvÀllen. SÄ kunde vi leva loppan i St Johns iaf, vi började med en stor middag med alla i crewet! Helt underbart tyckte jag, Àlskar gemensskap, tycker det Àr underhÄllande.
Mitt i middagen fÄr kapten ett samtal, kocken ombord var sjuk. Kapten frÄgade dÄ kocken som jobbar ombord med mig om han ville tillbaka, det ville han inte... Sen vÀnder sig kapten mot mig.... Paff som man blev sÄ frÄgar han om jag ville ombord, ehm............. Först tveka jag, inte för att man Àr en person som gör de egentligen nÀr de kommer en chans som den hÀr, men det har ju med hela min sjÀlvkÀnsla att göra. Men nÀr alla omkring bordet började peppa mig, och sa att du klarar de hÀr.. DÄ kunde jag inte lÄta bli, sÄ det blev ett ja! Fort hÀmtade jag min resvÀska igen, kramade alla i besÀttningen och skynda mig tillbaka.
Har nog aldrig varit sÄ nervös i hela mitt liv, som jag var igÄr. Det var svÄrt att landa och komma in i hela situationen... Men nu Àr jag hÀr, och misslyckas jag (som jag tror redan har hÀnt haha) sÄ har man iallafall fÄtt chansen!
Det svÄraste hittills Àr ju vad man ska tillaga, hur man ska tillaga det, vad finns i kylar och frysar, vad finns bland provianten, mm..
Men det Ă€r bara att varva ner och inse att, du försöker iallafall. Ăven om de inte gĂ„r bra, sĂ„ har man Ă€ndĂ„ ett jobb kvar efter det hĂ€r och Ă€ven ett rederi som vet att de kan lita pĂ„ mig. Att man stĂ€ller upp, Ă€r de inte sĂ„ de ska va? =)
Ăr dock helt slut i hela kroppen, och sa att om de finns möjlighet sĂ„ vill man Ă„ka hem nĂ€r vi kommer till Aberdeen pĂ„ söndag, men hittar de ingen kock sĂ„ sĂ€ger jag naturligtvis inte nej till att stanna. Dock kĂ€nns de lite komiskt att om jag skulle stanna, sĂ„ hade jag inte behövt lĂ€mna bĂ„ten för att jobba sen igen haha hade bara fĂ„tt byta rum och arbete :P
Ska avrunda nu, och ta mig en vÀlförtjÀnt vila. TrÀningen fÄr vi Äteruppta igen imorgon eller övermorgon. Har inte trÀnat pÄ en vecka dÄ jag skada foten sist. Men har försökt Àta lite mindre istÀllet, och har inte varit sÄ hungrig iheller.
Ha en trevlig dag allihopa!
Ch. Cook Mimi :)
De senaste dagarna har varit upp och ner, men tillslut sÄ kom de goda nyheterna. Fast anstÀllning som mÀssjÀnta pÄ bÄten man har befunnit sig pÄ de senaste veckorna. Som jag grÀt, blev sÄ glad. Kunde inte lÄta bli helt enkelt, har nog aldrig tackat nÄgon sÄ mycket som jag gjorde dÄ. Det var som en klump som bara slÀppte.
Sen var de avmönstringsdags igÄr, alla i hela besÀttningen begav sig mot ett hotell dÀr vi skulle ha vÄra vÀskor under dagen, dÄ vÄrat plan inte skulle avgÄ förens pÄ kvÀllen. SÄ kunde vi leva loppan i St Johns iaf, vi började med en stor middag med alla i crewet! Helt underbart tyckte jag, Àlskar gemensskap, tycker det Àr underhÄllande.
Mitt i middagen fÄr kapten ett samtal, kocken ombord var sjuk. Kapten frÄgade dÄ kocken som jobbar ombord med mig om han ville tillbaka, det ville han inte... Sen vÀnder sig kapten mot mig.... Paff som man blev sÄ frÄgar han om jag ville ombord, ehm............. Först tveka jag, inte för att man Àr en person som gör de egentligen nÀr de kommer en chans som den hÀr, men det har ju med hela min sjÀlvkÀnsla att göra. Men nÀr alla omkring bordet började peppa mig, och sa att du klarar de hÀr.. DÄ kunde jag inte lÄta bli, sÄ det blev ett ja! Fort hÀmtade jag min resvÀska igen, kramade alla i besÀttningen och skynda mig tillbaka.
Har nog aldrig varit sÄ nervös i hela mitt liv, som jag var igÄr. Det var svÄrt att landa och komma in i hela situationen... Men nu Àr jag hÀr, och misslyckas jag (som jag tror redan har hÀnt haha) sÄ har man iallafall fÄtt chansen!
Det svÄraste hittills Àr ju vad man ska tillaga, hur man ska tillaga det, vad finns i kylar och frysar, vad finns bland provianten, mm..
Men det Ă€r bara att varva ner och inse att, du försöker iallafall. Ăven om de inte gĂ„r bra, sĂ„ har man Ă€ndĂ„ ett jobb kvar efter det hĂ€r och Ă€ven ett rederi som vet att de kan lita pĂ„ mig. Att man stĂ€ller upp, Ă€r de inte sĂ„ de ska va? =)
Ăr dock helt slut i hela kroppen, och sa att om de finns möjlighet sĂ„ vill man Ă„ka hem nĂ€r vi kommer till Aberdeen pĂ„ söndag, men hittar de ingen kock sĂ„ sĂ€ger jag naturligtvis inte nej till att stanna. Dock kĂ€nns de lite komiskt att om jag skulle stanna, sĂ„ hade jag inte behövt lĂ€mna bĂ„ten för att jobba sen igen haha hade bara fĂ„tt byta rum och arbete :P
Ska avrunda nu, och ta mig en vÀlförtjÀnt vila. TrÀningen fÄr vi Äteruppta igen imorgon eller övermorgon. Har inte trÀnat pÄ en vecka dÄ jag skada foten sist. Men har försökt Àta lite mindre istÀllet, och har inte varit sÄ hungrig iheller.
Ha en trevlig dag allihopa!
Ch. Cook Mimi :)
Kommentarer
Trackback
