9 september

Jag har blivit genomusel på de här, att skriva av sig. Skriva om min vardag, för många vet ju att visa bilder på sitt liv är enklare än att skriva eller?

Jag har lärt mig att man inte ska våga vara för öppen längre även om man vill vara den här "detta livet lever jag i detaljerad vy" men man måste ha hemligheter sägs de. Man kan inte berätta allt som händer vare sig de är känslor som virrar konstant uppe i hjärnkontoret eller livet generellt.

Jag vill kunna skriva av mig, allt! Hemligt i ett dokument eller offentligt i en blogg. Vad är egentligen skillnaden? Jag skäms inte för mitt liv eller mina tankar för de är ju den personen jag är och agerar som.

Men så kommer de här, hur pass intressant är de att sitta och läsa om mina motgångar i livet? Verkar bara vara medgångar som tilltalar både mig själv och människor runt omkring en. Det verkar tabu att må dåligt, och de är ju självklart inte roligt att må dåligt. Men största delen av mig är att jag alltid upplever motgångar och hinder i mitt liv, precis säkert som alla andra i hela världen gör!

De är som man säger, när de börjar gå bra för en så lurar motgångarna i ögonvrån! De går inte att vifta bort tyvärr :/

Hjälper inte att man försöker fylla alla tomma hål, de kommer fler.

Livet går alltid framåt de blir vad man själv gör de till....

Mina känslor är alltid på högvarv men jag försöker kontrollera dom. Tyvärr klarar jag inte alltid de själv och har rör underbara fantastiska människor runt omkring mig som hjälper mig att hålla mig på banan.

Nyligen träffa jag en person som klarade de här galant, efter så kort tid. De va precis som om min hjärnaktivitet behövde den här personen, med den här personen kan jag vara mig själv, blev jag för mycket insåg jag de med den här personen och kunde luta mig tillbaka och bara slappna av. Vi hamna i en liten bubbla där man slapp tänka på annat än just den här personen och jag.

På så kort tid blir man nästan rädd att förtjänar jag de här? Den här personen är tålamodig och fantastisk och helt enkelt bra för mig. Innerst inne är jag rädd att den här personen ska tänka att, äsch vad är de för människa egentligen. Hon är jobbig, har humörsvängningar och står inte ut med henne. Är alltid rädd för de. Att låta någon komma nära, men för en gångs skull eller för andra gången detta året och hela mitt liv egentligen släpper jag garden för jag vill verkligen de här! Finna någon som tycker om mig för den jag är, precis som jag är, med alla mina fel och brister men ändå se bra saker där!

Jag längtar hem något enormt, för jag vill fortsätta där vi sluta. Vifta bort denna månaden ute och känna att vi egentligen inte har varit ifrån varandra. Älskar verkligen mitt jobb de finns många fördelar med de... Men smått och sakta sen jag börja här har jag också börjat se nackdelarna.

Men de pratar vi inte mer om just nu....


Ha en bra dag!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback